Fundersamt

.. med Therese, Magnus & Abbe

Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är betydligt viktigare än så.

— Bill Shankly
liten_prosopagnosi

Att leva med någon som har Prosopagnosi med andra ord ansiktsblindhet

| Inga kommentarer

I början förstod jag inget och jag tror inte heller han förstod varför det blev fel så många gånger. Jag hade på mig favoritjackan, en orange skidjacka på de dater vi hade då i början när snön kom. Han såg mig ju alltid men ibland blev de ju lite konstigt då han bara stod där och inte såg mig.

Jag har ett ganska markant utseende, vilket har gjort det lättare. Då när vi träffades var jag smalare visserligen men som han själv säger ett ansikte med små öron, potatisnäsa och kind. Min haka var/är ganska markant och tydlig så de blev ett kännetecken. Men jag fyllde alltid i när vi pratade om saker och människor, han hade inget minne av saker och faktiskt inte någon tydlig gräns när det gäller att kunna identifiera saker med munnen.

-Känner du kardemumman kunde jag säga men han bara ja, kanske lite mycket lite…. Han menar: Jag känner inget, de e ju en vanlig bulle.

Hur ser han/hon ut. Hans svar: Ja som alla andra… Han menar: VET EJ, kan inte beskriva.

Efter ett tag förklarade han för mig, nått jag tidigare inte förstod. Han sa – att han inte såg vem som var vem runt bordet eller vem han träffade. Att det var svårt att föra ett samtal med någon som man inte kan placera och som man inte kan sortera vad man sagt tidigare till någon. Han säger alltid att han ser vems om är vem när det kommer till vänner och familj men ibland undrar jag.

Men hur som helst. Jag ville ha svar, vad är detta?! Jag började leta efter svar och hittade ganska snart ett ord ansiktblind. Det fanns många likheter på Magnus beteende. Jag talade om för honom att han måste vara ansiktblind. Jag gav honom en identitet av de svåra och efter det blev allt lättare. Han behövde inte ljuga längre för mig. Det blev lättare för oss. Men det är inte alltid lätt att var någonstans och Magnus inte hänger med, inte riktigt vet vem som är vem.

Det är jobbigt att var exempelvis på ICA eller på en promenad, när vi möter grannar, vår sons klasskamraters föräldrar börjar prata. Då jobbar Magnus hjärna först och främst för att hitta vem är de här?, Var har vi träffas? Det gör ju att han inte har hört vad dom säger och blir stum. De här är ju min tolkning av vad som händer och hur han beskriver sin situation. Då börjar jag, ordbajsa och det blir bara värre känner jag. Det gör ju att ibland är det socialbiten svår för oss båda. Han oroar sig för att möta någon han inte kan placera eller glömmer att säga hej till. Jag blir frustrerad, arg och ibland ledsen över hans korthet, långsamhet som blir när vi möter någon som det ej är bestämt med.
Magnus är inte dum, trög utan smart, sympatiskt och trevlig. Han kan diskutera med mig och hans närmsta vänner och med mig riktigt häftigt. Men i större sällskap så hinner han inte riktigt med. Nu vet många i hans närhet att han har en ”släng” av de där, vilket underlättar och vi kan skoja lite om de där.

Men de har påverkat vårt socialliv. För Magnus är det lättare att bara var hemma och för mig som känner att jag måste dra inte bara mig utan också Magnus när vi gör nått känner det mental jobbigt. Därför är det emellanåt som jag inte orkar och väljer hemmalivet istället. Där är vi som en vanlig familj med skratt och skoj och prat om allt mellan himmel och jord.

Problemet är ju jag som tar på mig nått som inte är mitt problem. Jag är en öppen person fast hemlighetsfull, men så ser inte folk mig. De tycker att jag pratar om allt.  Jag har låtit dem tro detta. Men jag berättar inte allt och heller inte sanningen. Bara sånt som jag inte tycker är mitt privata och mitt personliga. Jag tro att många ser mig som personlig och privat men om de tänker efter: – Vad säger jag egentligen?
Trots sitt handikapp tar min Magnus hand om vår sons socialliv. Han fixar lekdater med skolkamraterna, han pratar med föräldrar och de beundrar jag honom för. Sånt fixar inte jag, visst gör jag sånt ibland  men jag gillar det inte och ”trivs bäst under min korkek, där jag kan sitta å lukta på mina blommar”. Mitt yrke är att mingla, skaffa kontaker och prata med folk. Men trots mitt jobb så det är så dubbelt.
Så egentligen har vi ju båda ett handikapp, visserligen två olika men vi älskar varandra, har ett trivsamt liv och gör mycket roligt ihop men kanske går det lite trögare hos oss än andra.

Författare: Therese

Här ska jag skriva nåt om mig själv, har inte kommit på vad ännu bara.

Kommentera